publicerad: 2015
förkomma
för·komma
verb
förkom, förkommit, förkommen förkommet förkomna, pres. förkommer • komma bort, försvinna
| Finita former | |
|---|---|
| förkommer | presens aktiv |
| förkom | preteritum aktiv |
| förkom | imperativ aktiv |
| Infinita former | |
| att förkomma | infinitiv aktiv |
| har/hade förkommit | supinum aktiv |
| Presens particip | |
| förkommande | |
| Perfekt particip | |
| en förkommen + substantiv | |
| ett förkommet + substantiv | |
| den/det/de förkomna + substantiv | |
| den förkomne + maskulint substantiv | |


