publicerad: 2015
fruntimmer
frun|timmer
[frun`‑]
substantiv
‑timret; pl. ~, best. pl. ‑timren • ⟨vard., ibl. ngt nedsätt.⟩ kvinna
Singular | |
---|---|
ett fruntimmer | obestämd form |
ett fruntimmers | obestämd form genitiv |
fruntimret | bestämd form |
fruntimrets | bestämd form genitiv |
Plural | |
fruntimmer | obestämd form |
fruntimmers | obestämd form genitiv |
fruntimren | bestämd form |
fruntimrens | bestämd form genitiv |