publicerad: 2015
gruva
1gruva
substantiv
~n gruvor • område under jord el. inne i berg där malm el. mineral bryts – Alla sammansättn. med gruv- hör till 1gruva.
Singular | |
---|---|
en gruva | obestämd form |
en gruvas | obestämd form genitiv |
gruvan | bestämd form |
gruvans | bestämd form genitiv |
Plural | |
gruvor | obestämd form |
gruvors | obestämd form genitiv |
gruvorna | bestämd form |
gruvornas | bestämd form genitiv |
2gruva
verb
~de ~t • tills. med sig:
Finita former | |
---|---|
gruvar | presens aktiv |
gruvade | preteritum aktiv |
gruva | imperativ aktiv |
Infinita former | |
att gruva | infinitiv aktiv |
har/hade gruvat | supinum aktiv |
Presens particip | |
gruvande |
gruva sig
• oroa sig, ängslasOrdform(er) gruva sig