publicerad: 2015
kolorit
kol·or·it
[‑i´t]
substantiv
~en ~er • färggivning, färgglans; bildl. klangfärg
Singular | |
---|---|
en kolorit | obestämd form |
en kolorits | obestämd form genitiv |
koloriten | bestämd form |
koloritens | bestämd form genitiv |
Plural | |
koloriter | obestämd form |
koloriters | obestämd form genitiv |
koloriterna | bestämd form |
koloriternas | bestämd form genitiv |