publicerad: 2015
kontur
kont·ur
[‑u´r]
substantiv
~en ~er • ytterlinje; grunddrag
Singular | |
---|---|
en kontur | obestämd form |
en konturs | obestämd form genitiv |
konturen | bestämd form |
konturens | bestämd form genitiv |
Plural | |
konturer | obestämd form |
konturers | obestämd form genitiv |
konturerna | bestämd form |
konturernas | bestämd form genitiv |