publicerad: 2015
lösge
lös|ge
el. åld. lös|giva
verb
‑gav, ‑gett el. ‑givit, ‑given ‑givet ‑givna, pres. ‑ger • lösge ngn el. ge ngn lös
Finita former | |
---|---|
lösger (lösgiver) | presens aktiv |
lösges (lösgivs, lösgives) | presens passiv |
lösgav | preteritum aktiv |
lösgavs | preteritum passiv |
lösge (lösgiv) | imperativ aktiv |
Infinita former | |
att lösge (lösgiva) | infinitiv aktiv |
att lösges (lösgivas) | infinitiv passiv |
har/hade lösgett (lösgivit) | supinum aktiv |
har/hade lösgetts (lösgivits) | supinum passiv |
Presens particip | |
lösgivande | |
Perfekt particip | |
en lösgiven + substantiv | |
ett lösgivet + substantiv | |
den/det/de lösgivna + substantiv | |
den lösgivne + maskulint substantiv |