publicerad: 2015
mantimme
man|timme
el. man|timma
substantiv
~n ‑timmar • jfr manår
| Singular | |
|---|---|
| en mantimme (en mantimma) | obestämd form |
| en mantimmes (en mantimmas) | obestämd form genitiv |
| mantimmen (mantimman) | bestämd form |
| mantimmens (mantimmans) | bestämd form genitiv |
| Plural | |
| mantimmar | obestämd form |
| mantimmars | obestämd form genitiv |
| mantimmarna | bestämd form |
| mantimmarnas | bestämd form genitiv |


