publicerad: 2015
normal
1norm·al
[‑a´l]
adjektiv
~t ~a • regelrätt; vanlig, genomsnittlig, ordinär; om person: vid sina sinnens fulla bruk, fullt klok – Alla sammansättn. med normal- hör till 1normal.
Positiv | |
---|---|
en normal + substantiv | |
ett normalt + substantiv | |
den/det/de normala + substantiv | |
den normale + maskulint substantiv | |
Komparativ | |
en/ett/den/det/de normalare + substantiv | |
Superlativ | |
är normalast | |
den/det/de normalaste + substantiv |
2norm·al
[‑a´l]
substantiv
~en ~er 1 typ el. exemplar som utgör rättesnöre el. mönster2 rät linje som är vinkelrät mot en annan el. mot en yta
Singular | |
---|---|
en normal | obestämd form |
en normals | obestämd form genitiv |
normalen | bestämd form |
normalens | bestämd form genitiv |
Plural | |
normaler | obestämd form |
normalers | obestämd form genitiv |
normalerna | bestämd form |
normalernas | bestämd form genitiv |