publicerad: 2015
olycka
o|lycka
substantiv
~n olyckor 1 svår motgång; kollision, katastrof: bilolycka2 ⟨vard.⟩ person som ställer till problem – Alla sammansättn. med olycks- hör till olycka 1.
Singular | |
---|---|
en olycka | obestämd form |
en olyckas | obestämd form genitiv |
olyckan | bestämd form |
olyckans | bestämd form genitiv |
Plural | |
olyckor | obestämd form |
olyckors | obestämd form genitiv |
olyckorna | bestämd form |
olyckornas | bestämd form genitiv |