publicerad: 2015
opposition
op·pos·it·ion
substantiv
~en ~er 1 uttryckande av avvikande åsikt; politiskt parti el. block som inte är i regeringsställning2 vetenskaplig granskning av avhandling3 viss ställning hos himlakroppar – Alla sammansättn. med oppositions- hör till opposition 1.
Singular | |
---|---|
en opposition | obestämd form |
en oppositions | obestämd form genitiv |
oppositionen | bestämd form |
oppositionens | bestämd form genitiv |
Plural | |
oppositioner | obestämd form |
oppositioners | obestämd form genitiv |
oppositionerna | bestämd form |
oppositionernas | bestämd form genitiv |