publicerad: 2015
samfällighet
sam|fäll·ig·het
substantiv
~en ~er • gemensam äganderätt el. egendom; sammanslutning
Singular | |
---|---|
en samfällighet | obestämd form |
en samfällighets | obestämd form genitiv |
samfälligheten | bestämd form |
samfällighetens | bestämd form genitiv |
Plural | |
samfälligheter | obestämd form |
samfälligheters | obestämd form genitiv |
samfälligheterna | bestämd form |
samfälligheternas | bestämd form genitiv |