publicerad: 2015
syn
syn
substantiv
~en ~er 1 blick; åsyn; förmåga att se; ansikte: han fick syn på en bekant; för syns skull för skenets skull; se i syne se fel; till synes som det ser ut, skenbart; lång i synen ⟨vard.⟩ märkbart snopen2 uppfattning: hans syn på skuldkrisen3 besiktning – I sammansättn. syn- (till 1 och 2), syne- (till 3); de flesta sammansättn. med syn- hör till syn 1.
Singular | |
---|---|
en syn | obestämd form |
en syns | obestämd form genitiv |
synen | bestämd form |
synens | bestämd form genitiv |
Plural | |
syner | obestämd form |
syners | obestämd form genitiv |
synerna | bestämd form |
synernas | bestämd form genitiv |
Övrig(a) form(er) | |
syne, synes | i vissa uttryck |