publicerad: 2015
tabernakel
tabern·akel
[‑a´kel]
substantiv
tabernaklet; pl. ~ el. tabernakler, best. pl. tabernaklen el. tabernaklerna • judarnas tälthelgedom under ökenvandringen (enl. Gamla testamentet); frikyrklig gudstjänstlokal
Singular | |
---|---|
ett tabernakel | obestämd form |
ett tabernakels | obestämd form genitiv |
tabernaklet | bestämd form |
tabernaklets | bestämd form genitiv |
Plural | |
tabernakel (tabernakler) | obestämd form |
tabernakels (tabernaklers) | obestämd form genitiv |
tabernaklen (tabernaklerna) | bestämd form |
tabernaklens (tabernaklernas) | bestämd form genitiv |