publicerad: 2015
bekymmer
be·kymmer
substantiv
bekymret; pl. ~, best. pl. bekymren • problem, sorger
Singular | |
---|---|
ett bekymmer | obestämd form |
ett bekymmers | obestämd form genitiv |
bekymret | bestämd form |
bekymrets | bestämd form genitiv |
Plural | |
bekymmer | obestämd form |
bekymmers | obestämd form genitiv |
bekymren | bestämd form |
bekymrens | bestämd form genitiv |