publicerad: 2015
berömma
be·römma
verb
berömde, berömt, berömd n. berömt, pres. berömmer, imper. beröm • ge beröm, prisa
| Finita former | |
|---|---|
| berömmer | presens aktiv |
| beröms (berömmes) | presens passiv |
| berömde | preteritum aktiv |
| berömdes | preteritum passiv |
| beröm | imperativ aktiv |
| Infinita former | |
| att berömma | infinitiv aktiv |
| att berömmas | infinitiv passiv |
| har/hade berömt | supinum aktiv |
| har/hade berömts | supinum passiv |
| Presens particip | |
| berömmande | |
| Perfekt particip | |
| en berömd + substantiv | |
| ett berömt + substantiv | |
| den/det/de berömda + substantiv | |
| den berömde + maskulint substantiv | |
berömma sig
• berömma sig av (ngt) omtala med stolthet; känna stolthet överOrdform(er) berömma sig


