blomma1blomma
substantiv
~n blommor • en vacker växtdel; ört med (vacker) sådan del; barn och blomma barn och hustru – Alla sammansättn. med blom- hör till 1blomma.| Singular |
|---|
| en blomma | obestämd form |
| en blommas | obestämd form genitiv |
| blomman | bestämd form |
| blommans | bestämd form genitiv |
| Plural |
|---|
| blommor | obestämd form |
| blommors | obestämd form genitiv |
| blommorna | bestämd form |
| blommornas | bestämd form genitiv |
2blomma
verb
~de ~t • bära blommor; bildl. vara i vackraste utveckling| Finita former |
|---|
| blommar | presens aktiv |
| blommade | preteritum aktiv |
| blomma | imperativ aktiv |
| Infinita former |
|---|
| att blomma | infinitiv aktiv |
| har/hade blommat | supinum aktiv |
| Presens particip |
|---|
| blommande |
blomma ut
1 slå ut i blomning; äv. bildl.2 sluta blomma, vissna| Infinita former |
|---|
| att blomma ut | infinitiv aktiv |
| Presens particip |
|---|
| utblommande |
