publicerad: 2015
cenakel
cen·akel
[‑a´kel]
substantiv
cenaklet; pl. ~ el. cenakler, best. pl. cenaklen el. cenaklerna • ⟨ofta iron.⟩ sluten litterär grupp
Singular | |
---|---|
ett cenakel | obestämd form |
ett cenakels | obestämd form genitiv |
cenaklet | bestämd form |
cenaklets | bestämd form genitiv |
Plural | |
cenakel (cenakler) | obestämd form |
cenakels (cenaklers) | obestämd form genitiv |
cenaklen (cenaklerna) | bestämd form |
cenaklens (cenaklernas) | bestämd form genitiv |