publicerad: 2015
dispyt
dis·pyt
[‑py´t]
substantiv
~en ~er • tvist, ordväxling
Singular | |
---|---|
en dispyt | obestämd form |
en dispyts | obestämd form genitiv |
dispyten | bestämd form |
dispytens | bestämd form genitiv |
Plural | |
dispyter | obestämd form |
dispyters | obestämd form genitiv |
dispyterna | bestämd form |
dispyternas | bestämd form genitiv |