publicerad: 2015
fullkomlig
full|kom·lig
adjektiv
~t ~a • utan brist el. inskränkning; riktig, verklig
Positiv | |
---|---|
en fullkomlig + substantiv | |
ett fullkomligt + substantiv | |
den/det/de fullkomliga + substantiv | |
den fullkomlige + maskulint substantiv | |
Komparativ | |
en/ett/den/det/de fullkomligare + substantiv | |
Superlativ | |
är fullkomligast | |
den/det/de fullkomligaste + substantiv |