publicerad: 2015
inkonsekvens
in·kon·sekv·ens
[‑en´s]
substantiv
~en ~er • bristande konsekvens, självmotsägelse
Singular | |
---|---|
en inkonsekvens | obestämd form |
en inkonsekvens | obestämd form genitiv |
inkonsekvensen | bestämd form |
inkonsekvensens | bestämd form genitiv |
Plural | |
inkonsekvenser | obestämd form |
inkonsekvensers | obestämd form genitiv |
inkonsekvenserna | bestämd form |
inkonsekvensernas | bestämd form genitiv |