publicerad: 2015
polis
pol·is
[‑i´s]
substantiv
~en ~er 1 ordningsmakt; polisman2 försäkringsbrev – Alla sammansättn. med polis- hör till polis 1.
Singular | |
---|---|
en polis | obestämd form |
en polis | obestämd form genitiv |
polisen | bestämd form |
polisens | bestämd form genitiv |
Plural | |
poliser | obestämd form |
polisers | obestämd form genitiv |
poliserna | bestämd form |
polisernas | bestämd form genitiv |