publicerad: 2015
stadga
1stadga
substantiv
~n • stadighet
Singular | |
---|---|
en stadga | obestämd form |
en stadgas | obestämd form genitiv |
stadgan | bestämd form |
stadgans | bestämd form genitiv |
2stadga
substantiv
~n stadgor • samling föreskrifter; förordning – Alla sammansättn. med stadge- hör till 2stadga el. stadgar.
Singular | |
---|---|
en stadga | obestämd form |
en stadgas | obestämd form genitiv |
stadgan | bestämd form |
stadgans | bestämd form genitiv |
Plural | |
stadgor | obestämd form |
stadgors | obestämd form genitiv |
stadgorna | bestämd form |
stadgornas | bestämd form genitiv |
3stadga
verb
~de ~t • föreskriva; göra stadig
Finita former | |
---|---|
stadgar | presens aktiv |
stadgas | presens passiv |
stadgade | preteritum aktiv |
stadgades | preteritum passiv |
stadga | imperativ aktiv |
Infinita former | |
att stadga | infinitiv aktiv |
att stadgas | infinitiv passiv |
har/hade stadgat | supinum aktiv |
har/hade stadgats | supinum passiv |
Presens particip | |
stadgande | |
Perfekt particip | |
en stadgad + substantiv | |
ett stadgat + substantiv | |
den/det/de stadgade + substantiv |
stadga sig
• bli stadig; bilda familjOrdform(er) stadga sig