publicerad: 2015
ting
ting
substantiv
~et; pl. ~ 1 sak2 domstolssammanträde i lägsta instans; möte: sitta ting – I sammansättn. ting- (till 1), tings- (till 2).
Singular | |
---|---|
ett ting | obestämd form |
ett tings | obestämd form genitiv |
tinget | bestämd form |
tingets | bestämd form genitiv |
Plural | |
ting | obestämd form |
tings | obestämd form genitiv |
tingen | bestämd form |
tingens | bestämd form genitiv |