publicerad: 2021  
backe backen backar
back·en
substantiv
back`e
1 stycke väg som sluttar i sin längd­riktning begränsat av de punkter där sluttningen börjar resp. upp­hör
nerförsbacke; uppförsbacke
han fick leda cykeln i den branta backen
backe upp och backe ner ständiga uppförs- och nerförs­backarhär finns fina vandrings­stråk med backe upp och backe ner, så motion får vi allt
sakta i backarna! ta det lugnt!Sakta i backarna! Låt oss ta en sak i taget
belagt sedan 1410 (dombrev om rågångar utfärdat av östgötalagmannen Ivar Nilsson (Svenskt Diplomatarium)); fornsvenska bakke; gemensamt germanskt ord, trol. besläktat med bak 'rygg'
2 mark som bildar naturlig sluttning
JFR brink, lid
skogsbacke
○ ofta om kuperad terräng i all­mänhet
Brösarps backar
○ äv. om röjd och ut­byggd bana för backåkning
skidbacke
belagt sedan 1467 (i sammansättn. gropa-; (öppet brev utfärdat av borgmästare och menighet i Vadstena om anläggning av befästningsverk (Neuman)))
3 mark­yta gärna den närmaste om­givningen
kyrkbacke
○ sär­skilt i vissa ut­tryck
landbacken
dråsa i backen
kunna slå sig i backen på något vara över­tygad om någotflyget är försenat, det kunde man ju slå sig i backen på
stå/ställas på bar backe vara/bli helt ut­blottadefter börs­kraschen 1929 ställdes många människor på bar backe
sätta klackarna i backen se klack
belagt sedan förra hälften av 1300-talet (i sammansättn. gravar-; (Södermanna-Lagen))