publicerad: 2021  
bekänna bekände bekänt, presens bekänner
verb
bekänn´a
1 sär­skilt religion och juridik med­ge sig vara skyldig till något, vanligen på formellt el. hög­tidligt sätt
JFR erkänna 1, tillstå, vidgå
bekännelse
någon bekänner (något/sats)
någon bekänner (något)
någon bekänner (sats)
vi måste bekänna våra synder; den an­hållne bekände allt
○ äv. ut­vidgat hämnings­löst av­slöja (intima) detaljer i det egna privat­livet eller dylikt
i sin själv­biografi bekände hon allt
○ äv. försvagat medge
jag måste bekänna att jag gärna läser serier
belagt sedan slutet av 1400-talet (En Vadstena-Nunnas Bönbok); fornsvenska bekänna; av lågtyska, tyska bekennen med samma betydelse, eg. 'göra känd, bekant'
2 öppet redo­visa något grund­läggande som normalt hålls hemligt, särsk. tro el. åsikt
bekännare; bekännelse
någon bekänner något
bekänna sin kristna tro
belagt sedan slutet av 1400-talet En Vadstena-Nunnas Bönbok
3 (tvingas) lägga spelkort i samma färg som det ut­spelade kortet
JFR färg 6
någon bekänner (med något)
syd bekände med klöver­sjuan
bekänna färg se färg
belagt sedan 1790
bekännabekännande
bekänna sig