publicerad: 2021
betvinga
betvingade äv. betvang, betvingat äv. betvungit, betvingad äv. betvungen, betvingade äv. betvungna, presens betvingar
verb
●
kämpa ner motståndet hos någon el. något, med användning av våld
någon betvingar någon/något (med något)
någon betvingar någon (med något)
någon betvingar något (med något)
trupperna lyckades aldrig helt betvinga gerillan
○
ofta bildligt, spec. i fråga om intellektuell seger
han betvingade oppositionen med skärpan i sina argument
○
spec. äv.
hänföra
popgruppen betvingade publiken fullständigt
belagt sedan ca 1430 (Själens tröst);
fornsvenska bethvinga
betvingabetvingande