SAOL SO SAOB Alla tre SO Svensk ordbok publicerad: 2021 brink brinken brinkar brink·en substantiv ● kort, brant backe ofta vid strand strandbrink; åsbrink; älvbrink bilen rutschade nerför brinken belagt sedan 1410 (dombrev utfärdat av finske lagmannen Bengt Mårtensson (Svenskt Diplomatarium)); fornsvenska brink; trol. lån från lågtyska brink 'rand; kant'; jfr ursprung till 1brant!!, 2bringa!! SO Alfabetisk lista briljantring (ring) briljera verb brillor subst. 1bringa verb 2bringa subst. brink subst. brinna verb brinna av verb brinna inne verb brinnande adj. brinntid (brinna) Till alla ordböcker
