publicerad: 2021  
böja böjde böjt, presens böjer
verb
böj`a
1 göra (lång­smalt före­mål) krökt i en mjuk båge
JFR 1kröka 1
någon böjer (på) något
hon var så stel­frusen att hon inte kunde böja (på) fingrarna; en lång böjd gren av eukalyptus­trä; en vatten­kanna med böjd pip
○ äv. med tanke på läges­förändring
böja huvudet
belagt sedan början av 1400-talet (Svenska Medeltids-Postillor); fornsvenska böghia; gemensamt germanskt ord, besläktat med buga, båge, bågna
2 vanligen med partikelnav mjukt av­vika från rak riktning om lång­smalt före­mål, särsk. om väg
JFR 1kröka 2, svänga 2
något böjer (av) (mot/åt något)
något böjer (av) (mot något)
något böjer (av) (åt något)
efter 2 km böjer vägen av mot norr
belagt sedan 1682
3 bilda andra former än grund­formen av visst ord (vanligen verb, substantiv el. adjektiv)
JFR deklinera 2, konjugera
någon böjer något
om man böjer "finna" i preteritum får man "fann"
○ äv. an­ge samtliga (viktiga) böjnings­former av ett ord
"finna" böjs precis som "rinna"
belagt sedan 1651
böjaböjande, böjning
böja sig