publicerad: 2021  
duga dög dugt, presens duger
verb
du`ga
vara till­räckligt bra
någon duger (till något/att+verb) (för/åt någon)
någon duger (till något) (för någon)
någon duger (till något) (åt någon)
någon duger (till att+verb) (för någon)
någon duger (till att+verb) (åt någon)
någon duger (som någon/något)
någon duger (som någon)
någon duger (som något)
någon duger (att+verb)
han duger inte till någon­ting; duger inte maten åt dig?; det duger inte att sova bort hela för­middagen
försöka duger se försöka
något som heter duga se heta
belagt sedan 1320–50 (En nyttigh Bok om Konnunga Styrilse och Höfdinga); fornsvenska dugha 'vara duktig; gagna; hjälpa; passa'; gemensamt germanskt ord; jfr ur­sprung till duktig, dygd, odåga
dugadugande