publicerad: 2021  
1eka ekan ekor
ek·an
substantiv
e`ka
● typ av mindre, klink­byggd, öppen båt vanligen av­sedd för rodd
JFR dinge, jolle, julle
blekingseka; bohuseka; flateka
en vitmålad liten eka med sprisegel; de rodde ut i ekan för att lägga garn
belagt sedan slutet av 1200-talet (Westgöta-Lagen); fornsvenska ekia, urspr. '(ur­holkad) ek­stock'; till ek
2eka ekade ekat
verb
e`ka
● ibland i opersonlig konstruktion ge eko
JFR genljuda, skalla 1
det/något ekar (av något) (någonstans)
något ekar (av något) (någonstans)
det ekar (av något) (någonstans)
det/något ekar (något)
något ekar (något)
det ekar (något)
det ekade i salen; ropet ekade mot berg­väggen; tunga pukslag och ekande cymbaler; det ekar en tomhet in­om henne
○ äv. bildligt upprepa(s)
melodin ekade än­nu i huvudet på henne
belagt sedan 1846; till eko
ekaekande