publicerad: 2021  
ekorre ekorren ekorrar
ek|­orr·en
substantiv
[ek`-] el. [e`k-]
● en livlig, träd­klättrande och hamstrande gnagare med öron­tofsar, yvig svans och (förr åtrå­värd) päls som kan växla i färg mellan grå och rödbrun
ekorrskinn
ek­orren kilade kvickt ut på en gren och hoppade över till nästa träd; frön och nötter men även fågel­ägg till­hör ek­orrens favorit­föda
○ ofta bildligt, sär­skilt med tanke på livligheten, samlandet el. smidigheten
far­mor var pigg som en ek­orre på 80-års­dagen; pojken var en riktig ek­orre som samlade på allt; vig som en ek­orre klättrade hon upp på taket
○ äv. om liknande gnagare el. djur vanligen i sammansättn.
ekorrdjur; dvärgekorre; flygekorre; jordekorre; pungekorre
belagt sedan slutet av 1200-talet (Westgöta-Lagen); fornsvenska ikorne, ekorne; gemensamt germanskt ord; till ek och horn i en ev. bet. av 'vessla; mård' (jfr tyska Eichhorn 'ek­orre')
Ekorrn satt i granen,
skulle skala kottar.
Inledning på barnvisa med text och musik av Alice Tegnér (i Sjung med oss, mamma!, 1892)