publicerad: 2021  
1fasa fasan fasor
fas·an
substantiv
fa`sa
● stark, ihållande förfäran in­för ohyggligheter som redan in­träffat
JFR fruktan 1, förskräckelse, skräck
fasa (för någon/något/att+verb/sats)
fasa (för någon)
fasa (för något)
fasa (för sats)
fasa (för att+verb)
ett skri av fasa; till hans fasa visade sig en monster­liknande figur
○ äv. vanligen plur. ohygglighet som in­ger förfäran
inbördes­krigets fasor; fasorna i koncentrations­lägren
○ äv. i ut­rop
ve och fasa!
belagt sedan ca 1400 (Klosterläsning); fornsvenska fasi; av om­diskuterat urspr.
2fasa fasade fasat
verb
fa`sa
1 känna stark, ihållande förfäran
SE 1fasa
någon fasar (för något/att+verb/sats)
någon fasar (för något)
någon fasar (för sats)
någon fasar (för att+verb)
många fasar för en ålderdom i ensamhet
belagt sedan 1472–86 (Speculum Virginum); fornsvenska fasa; till 1fasa
2 åstad­komma rätt fas­förhållande hos sam­verkande växel­ströms­källor
fasning
någon fasar något med något någon fasar några
belagt sedan 1907; till fas 2
3 ibland med partikelnav hyvla så att en sned kant upp­står
fasning
någon fasar (av) (något)
sponta och fasa (av) bräderna; tröskeln är låg och avfasad
belagt sedan 1807; till fas 4
fasafasande
fasa in, fasa ut