publicerad: 2021
1flamma
flamman flammor
flamm·an
substantiv
flamm`a 
1
stark eldslåga vanligen orolig el. plötslig
JFR
1låga 1
eldsflamma; mynningsflamma
flammorna från brasan; det slog upp en flamma ur elden; hela byggnaden stod i flammor
vara fyr och flamma för något
se
fyr
belagt sedan 1642;
av lågtyska flamme; av lat. flamm´a, till flagra´re 'brinna'; jfr ursprung till
flagrant,
inflammera
2
vardagligt; något ålderdomligt
kvinna eller flicka som är föremål för (någons) kärlek
JFR
käresta
ungdomsflamma
någons flamma
hans nya flamma heter Linda
belagt sedan 1850
2flamma
flammade flammat
verb
flamm`a
●
brinna med stark låga
flamma (av något)
ett flammande bål; den olympiska elden flammar i tre veckor
○
äv.
lysa starkt som av eld
flammande norrsken; flammande röda fanor; hans ögon flammade av hat
○
äv. bildligt
vara uppfylld av stark känsla
en flammande appell
belagt sedan 1738;
se ursprung till
1flamma!!
flammaflammande, flamning
