publicerad: 2021  
1flamma flamman flammor
flamm·an
substantiv
flamm`a
1 stark elds­låga vanligen orolig el. plötslig
eldsflamma; mynningsflamma
flammorna från brasan; det slog upp en flamma ur elden; hela byggnaden stod i flammor
vara fyr och flamma för något se fyr
belagt sedan 1642; av lågtyska flamme; av lat. flamm´a, till flagra´re 'brinna'; jfr ur­sprung till flagrant, inflammera
2 var­dagligt; något ålderdomligt kvinna eller flicka som är före­mål för (någons) kärlek
ungdomsflamma
någons flamma
hans nya flamma heter Linda
belagt sedan 1850
2flamma flammade flammat
verb
flamm`a
brinna med stark låga
flamma (av något)
ett flammande bål; den olympiska elden flammar i tre veckor
äv. lysa starkt som av eld
flammande norr­sken; flammande röda fanor; hans ögon flammade av hat
äv. bildligt vara upp­fylld av stark känsla
en flammande appell
belagt sedan 1738; se ur­sprung till 1flamma!!
flammaflammande, flamning