publicerad: 2021  
frid friden
frid·en
substantiv
● stämning av lugn, stillhet och från­varo av konflikter
JFR harmoni 2, 1ro
fridstörare; gatufrid
helgens frid sänkte sig över huset; hon fick dö i frid; hon före­drog lands­bygdens frid fram­för stor­stadens hets
○ äv. om själslig harmoni
sinnesfrid
inre frid; en rast­lös själ som inte fann frid
○ äv. i vissa (religiösa) ut­tryck för försoning eller dylikt i sam­band med att någon dött
vila i frid; prästen lyste frid över hans minne
○ förr äv. rätt till skydd
kvinnofrid; trosfrid
frid och fröjd all­mänt positivtom vi bara slipper regn idag så är allt frid och fröjd
hur/vad/var­för i hela friden uttr. för stark förvåning: hur i hela friden tänker du?
hur/vad/vem/var­för i fridens namn se namn
belagt sedan slutet av 1200-talet (Westgöta-Lagen); fornsvenska friþer; gammal växelform till fred; delvis på­verkat av tyska Friede 'frid; fred'
Jag vet en hälsning, mera kär
än, värld, vad du kan ge:
den heter frid, – Guds frid det är,
och där­om vill jag be. Erik Gustaf Geijer, Första aftonen i det nya hemmet (1837)