publicerad: 2021
förlåta
förlät förlåtit förlåten förlåtna, presens förlåter
verb
förlå´ta 
●
ofta imperativ
upphöra att känna bitterhet mot (någon) eller kräva gottgörelse för någon oförrätt; ibland med tonvikt på att den förfördelade säger "Jag förlåter dig" eller dylikt
ett svek som vi aldrig kan förlåta honom
○
äv. försvagat
du får förlåta att jag glömde ringa; han är så charmig så man förlåter honom det mesta
○
äv. i rena artighetsfraser
förlåt, kan jag få tala med Lena; förlåt, jag hörde inte
belagt sedan förra hälften av 1300-talet (Södermanna-Lagen);
fornsvenska forlata 'lämna; överge; släppa efter; förlåta'; av lågtyska vorlaten, urspr. 'låta fara; lämna ifrån sig'
Och förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss.
Bibel 2000, Matteus 6:12 (ur Fader vår)
