publicerad: 2021  
fösa föste föst, presens föser
verb
fö`sa
● ofta med partikel som an­ger rörelseriktning, t.ex.bort, in, undan genom (direkt) pådrivning få att röra sig åt visst håll vanligen fram­för sig; med av­seende på kreatur, särsk. i grupp
JFR 1driva 1, jaga 2, skjuta 5, skjutsa 2
någon föser (bort/in/undan) någon/något (någonstans)
någon föser (bort) någon (någonstans)
någon föser (bort) något (någonstans)
någon föser (in) någon (någonstans)
någon föser (in) något (någonstans)
någon föser (undan) någon (någonstans)
någon föser (undan) något (någonstans)
fösa in boskapen i lagården
○ äv. med av­seende på människor som behandlas som passiva el. vilje­lösa
de kvar­varande gästerna föstes mot dörren; vakterna föste bort åskådarna
○ äv. med av­seende på (rörligt) före­mål
passningen kom perfekt och lag­kaptenen hade bara att fösa in pucken
belagt sedan 1520-talet; av oklart urspr.
fösafösande, fösning