publicerad: 2021  
1halt neutrum halt, bestämd form och plural halta
adjektiv
● som haltar mer el. mindre var­aktigt
SE halta
låghalt
Jesus botade halta och lytta
belagt sedan 1420–50 (Ett fornsvenskt legendarium (Codex Bildstenianus)); fornsvenska halter; gemensamt germanskt ord, besläktat med bl.a. ry. koldyka 'halt person'
Bröder, viljen I gå med oss
på Halta Lottas krog i Göte­borg? Beväringsvisan Halta Lottas krog (början av 1900-talet el. tidigare)
2halt halten halter
halt·en
substantiv
1 relativ mängd av något som in­går i en blandning eller dylikt
JFR andel 2, del 2
fetthalt; salthalt; silverhalt; sockerhalt; syrahalt
(adj) halt (av något) (av adj) halt
raps­sorter med hög halt av olje­syra; förnämliga olje­sorter med låg halt av svavel
○ äv. i fråga om abstrakta före­teelser
sanningshalt
ett verk av högsta litterära halt; pröva halten i hans på­ståenden
belagt sedan 1687; av tyska Halt med samma betydelse, till halten 'hålla'
2 av­brytande av marsch
styrkan gjorde halt vid floden
○ äv. paus, uppe­håll
talaren gjorde halt för att ge publiken till­fälle att ställa frågor
belagt sedan 1700; av tyska Halt 'uppe­håll'; identiskt med 2halt 1; jfr ur­sprung till anhalt, 3halt
3halt
interjektion
● militär order av­bryt marschen!
av­delning – halt!
belagt sedan 1645; av tyska halt(e), imperativ av halten 'hålla'; jfr ur­sprung till anhalt, 2halt 2