publicerad: 2021  
harm harmen
harm·en
substantiv
● (moraliskt betingad) vrede vanligen över något som upp­fattas som ett över­grepp el. en oförrätt
SYN. indignation JFR förbittring, förtrytelse, ilska
harm (mot någon) (för/över något/att+verb/sats)
harm (mot någon) (för något)
harm (mot någon) (för sats)
harm (mot någon) (för att+verb)
harm (mot någon) (över något)
harm (mot någon) (över sats)
harm (mot någon) (över att+verb)
hans hån­fulla ord väckte all­män harm
belagt sedan 1000-talet (runsten, Blacksta, Södermanland (Sveriges runinskrifter)); runform harmi (dat.), fornsvenska harmber 'sorg; skada; förtrytelse'; gemensamt germanskt ord, besläktat med ry. sram 'skada; skandal'