publicerad: 2021  
1hicka hickan
hick·an
substantiv
hick`a
● upp­repade ofrivilliga hastiga in­andningar och efter­följande till­slutningar av strup­huvudet var­vid karakteristiska ljud stöts ut
JFR 2hicka
hickanfall; fyllhicka; skrämselhicka
ha hicka
belagt sedan 1430–50 (Flores och Blanzeflor); fornsvenska hikka; till 2hicka!!
2hicka hickade hickat
verb
hick`a
● ha hicka
någon hickar (till)
○ äv. utan upp­repning vanligen med partikelntill ge ifrån sig en hickning
hon hickade till av skrämsel
○ äv. bildligt (med partikel) visa tydlig förvåning
garvade diplomater hickade till när de hörde presidentens ut­spel
belagt sedan 1325 (Westgöta-Lagen); fornsvenska hikka 'hicka; flämta; snyfta'; av ljud­härmande urspr.
hickahickande, hickning