publicerad: 2021  
huggare huggaren, plural huggare, bestämd plural huggarna
hugg·ar·en
substantiv
hugg`are
1 vanligen i sammansättn. person som yrkes­mässigt är syssel­satt med huggnings­arbeten
stenhuggare; timmerhuggare; vedhuggare
en huggare (på något/att+verb)
en huggare (på något)
en huggare (på att+verb)
○ äv. bildligt var­dagligt; något ålderdomligt baddare
han är en huggare på att räkna
○ äv. i ett mildare kraft­uttryck något ålderdomligt
det var huggarn vad det var kallt!
belagt sedan 1347 (i sammansättn. berg-) (privilegier för allmogen på Kopparberget utfärdade av kung Magnus (Svenskt Diplomatarium)); 1768 i bet. 'över­dängare'; fornsvenska huggare
2 ett sabel­liknande vapen med kort, något krökt klinga anv. under 1700- och 1800-talen, särsk. vid äntrings­strider
SE hugga 1
piraterna svängde sina huggare
belagt sedan 1672