publicerad: 2021  
hämnd hämnden hämnder
hämnd·en
substantiv
[häm´d] el. [häm´nd]
● egen­mäktig, bestraffande handling (mot någon) som av­ses ge personlig upp­rättelse för liden skada eller oförrätt som drabbat den handlande personen el. någon när­stående etc.; ofta om olaglig (vålds)handling
SE hämnas JFR repressalie, 1straff, vedergällning
hämndaktion; hämndbegär; blodshämnd; släkthämnd
(ta) hämnd (på någon) (för något/sats)
(ta) hämnd (på någon) (för något)
(ta) hämnd (på någon) (för sats)
hämnd (mot någon)
en gruvlig hämnd; en blodig hämnd; ta hämnd; ut­kräva hämnd; den besegrade NN ruvade på hämnd; han törstade efter hämnd; tanken på hämnd fick hans krafter att åter­vända; i det gamla Norden var hämnden en plikt för ätten
○ spec. i ett fast ut­tryck
hämnden är ljuv
○ ibland tänkt som personligt verkande kraft
hämndens gudinna
belagt sedan slutet av 1200-talet (Westgöta-Lagen); fornsvenska hämnd; till hämna