publicerad: 2021  
häva hävde hävt, presens häver
verb
hä`va
1 ibland med partikel, jfr äv.häva upp förflytta upp­åt med en kraftig, ögon­blicklig rörelse ibland genom att ta spjärn mot något
JFR tåhävning
någon häver (någon/något) (någonstans)
någon häver (någon) (någonstans)
någon häver (något) (någonstans)
någon häver (i/upp någon/något) (någonstans)
någon häver (i någon) (någonstans)
någon häver (i något) (någonstans)
någon häver (upp någon) (någonstans)
någon häver (upp något) (någonstans)
han hävde upp kroppen ur sängen; hon hävde upp packningen på axlarna; hans bröst­korg hävdes; på tå häv!
○ ofta refl.
han hävde sig upp i fönstret; sälen hävde sig upp på isen; skeppet hävde sig våldsamt; bröstet hävde och sänkte sig
○ äv. med efter­följande rörelse i sid­led (och ev. ned­åt) ibland med partikelni kasta, vräka
de hävde allt­ihop över­bord; han hävde i sig gröten
○ äv. om före­teelse som på­verkas till så­dan rörelse av natur­krafter eller dylikt
sjön häver
belagt sedan mitten av 1300-talet (Östgöta-Lagen); fornsvenska häfia 'lyfta'; gemensamt germanskt ord, besläktat med bl.a. lat. cap´ere 'ta, gripa'; jfr ur­sprung till hav, hiva, hovsam, håv, upphov
2 göra slut på giltigheten av överens­kommelse eller dylikt
någon häver något
häva ett av­tal; häva ett köp; olje­ransoneringen hävdes efter några månader
○ äv. med av­seende på sjukdom eller dylikt få att upp­höra
lung­inflammationen hävdes med antibiotika; vinet hävde deras tungors förlamning
belagt sedan 1713
hävahävande, hävning
häva upp, häva ur sig