publicerad: 2021  
kanel kanelen
kan·el·en
substantiv
kane´l
● en stark, brun krydda anv. till vete­bröd, indisk mat m.m.; av barken från vissa orientaliska växter
kanelbulle; kanelfärgad; kanelstång
malen kanel; äppelpaj med kanel och kardemumma; risgryns­gröt med kanel och socker
vara på kanelen vara berusadhan blir all­tid röksugen när han är på kanelen
belagt sedan ca mitten av 1300-talet (förteckning över föremål i kungens skattkammare (Svenskt Diplomatarium)); fornsvenska kanel; av tyska Kaneel; av franska cannelle med samma betydelse; till lat. cann´a 'rör'; jfr ur­sprung till kanal