publicerad: 2021  
klösa klöste klöst, presens klöser
verb
klö`sa
göra repor i (någon/något) med klor eller naglar
klösmärke
någon/något klöser (någon/något) (någonstans)
någon klöser (någon) (någonstans)
någon klöser (något) (någonstans)
något klöser (någon) (någonstans)
något klöser (något) (någonstans)
katten hade klöst sönder fåtöljen; naglarna klöste över huden; hon försvarade sig mot hans sexuella närmanden genom att klösa honom
belagt sedan 1552; svenskt ord med oklar bildn.; besläktat med klia 1, klo 1, klå 1
klösaklösande, klösning