publicerad: 2021  
1kröka krökte krökt, presens kröker
verb
krö`ka
1 göra krokig
JFR böja 1
någon kröker (på) något
kröka en spik; kröka knäna; kröka ryggen; han krökte fingret kring av­tryckaren; hans läppar kröktes till en grimas
kröka rygg se rygg
belagt sedan 1400–25 (Heliga Birgittas uppenbarelser); fornsvenska krökia; bildn. till krok
2 ibland med partikelnav, utan större betydelse­skillnad göra en krök särsk. om väg men äv. all­männare
SE krök 1 JFR böja 2
något kröker (av) (någonstans)
vägen krökte (av) åt norr
belagt sedan senare hälften av 1300-talet Fornsvenska legendariet (Codex Bureanus)
krökakrökande, krökning
kröka sig
2kröka krökade krökat
verb
krö`ka
● var­dagligt dricka sprit vid visst till­fälle el. vane­mässigt
SYN. supa
någon krökar
han var ute och krökade med polarna; han har börjat kröka igen
belagt sedan 1910; till sv. dial. kröka på armen 'dricka; supa'
krökakrökande