publicerad: 2021  
kunna med kunde kunnat, presens kan
kun·de med
verb
kunna me´d
1 var­dagligt vanligen i negerade el. frågande samman­hang (kunna) tåla någon el. något
SE tåla 1
någon kan med någon/något
någon kan med någon
någon kan med något
hon har aldrig kunnat med tobaksrök; hon kunde inte med honom
belagt sedan 1734
2 var­dagligt; ofta i ned­sättande ut­tryck vanligen i negerade el. frågande samman­hang inte vara generad för att göra det som fram­går av samman­hanget
någon kan med (att+verb)
hon kunde inte med att ta emot pengarna; att han kan med att låna pengar av henne när han har behandlat henne så!
belagt sedan 1931