publicerad: 2021  
lyfta lyfte lyft, presens lyfter
verb
lyf`ta
1 ibland med partikel som an­ger rörelseriktning, sär­skiltav, upp föra rakt upp­åt genom luften; vanligen från vilo­läge på under­lag; vanligen med muskelkraft
SE lyft JFR höja 1
någon lyfter (av/upp) något
någon lyfter (av) något
någon lyfter (upp) något
någon lyfter (på) något
lyfta av locket; lyfta på ögon­brynen; han orkade inte ens lyfta res­väskan; de lyfte vagnen av spåret; hon lyfte handen till hälsning; lyft luren och in­vänta signal!; han lyfte in pucken
○ äv. rikta in mot högre nivå
lyfta blicken
○ äv. bildligt höja till en högre andlig nivå
man kände sig lyft av hans tal
inte lyfta ett finger se finger
lyfta på för­låten se förlåt
lyfta på hatten för någon/något se hatt
lyfta skrot se skrot
belagt sedan början av 1300-talet (Skåne-Lagen); fornsvenska lyfta; bildn. till luft, allt­så 'föra upp i luften'; jfr ur­sprung till loft, luft
2 höja sig från under­laget och börja flyga
JFR lätta 3
någon/något lyfter
någon lyfter
något lyfter
planet har just lyft; tjädern lyfte
○ äv. något ut­vidgat
dimman lyfte
○ äv. bildligt nå en högre (andlig) nivå
i tredje akten lyfter före­ställningen
belagt sedan 1828
3 ta ut inne­stående pengar
någon lyfter något
lyfta sin lön
belagt sedan 1669
lyftalyftande, lyftning
lyfta fram, lyfta sig, lyfta ut