publicerad: 2021  
1lykta lyktan lyktor
lykt·an
substantiv
lyk`ta
1 enklare belysnings­anordning som ger dämpat ljus vanligen med ljus­källan helt om­sluten av en behållare (med ofta färgade väggar som bara delvis släpper igenom ljuset); ofta bärbar
JFR lampa
lykthållare; baklykta; gatlykta; gravlykta; handlykta
i träd­gården hängde kulörta lyktor; den röda lyktan blinkade
japansk lykta en (prydnads)växt med körsbärs­liknande fruktoch om­slutande, starkt orange­färgat foder
leta/söka med ljus och lykta se ljus
belagt sedan ca 1385 (Klosterläsning); fornsvenska lykta; av lågtyska lüchte med samma betydelse, till lüchten 'lysa'; jfr ur­sprung till 2ljus!!
2 bred bläs hos häst som minst når fram till ögonen och in över näs­borrarna
belagt sedan 1859
I sjukhus­parken hänger månens lykta;
det glittrar genom rull­gardinens dok. Hjalmar Gullberg, Till en näkter­gal i Malmö (i Fem kornbröd och två fiskar, 1942)
2lykta lyktade lyktat
verb
lyk`ta
● ålderdomligt sluta
någon lyktar något
lykta sina dagar
○ äv. i en sorts pass. ålderdomligt upphöra
så lyktades hans liv
belagt sedan förra hälften av 1300-talet (Uplands-Lagen); fornsvenska lykta; till lykt 'slut', i ändalykt, till lykkia 'stänga'; jfr ur­sprung till 3lycka
lyktalyktande