SAOL SO SAOB Alla tre SO Svensk ordbok publicerad: 2021 mankön mankönet, plural mankön, bestämd plural mankönen man|kön·et substantiv man`kön ● manligt kön JFR kvinnokön (av) mankön en person av mankön ○ någon gång äv. mest bibliskt man el. grupp av män allt mankön skulle omskäras belagt sedan 1335 (stadgar utfärdade i Skara av kung Magnus till efterrättelse för alla västgötar (Svenskt Diplomatarium)); fornsvenska mankyn, -kön SO Alfabetisk lista mankemang subst. mankera verb mankhöjd subst. mankhöjd (manke) mankrem (manke) mankön subst. mankön (kön) manlig adj. manlucka subst. manna subst. mannaask (manna) Till alla ordböcker
