publicerad: 2021  
märg märgen
märg·en
substantiv
[mär´j]
● inre, mjukare parti av organism spec. om substans (hos människa el. djur) som om­ges av ben­vävnad
märgben; benmärg; ryggmärg
av märgen i ox­benen kokades en god soppa
○ spec. äv. om vävnad som fyller den centrala delen i växternas stammar
märgstråle
trädet var skadat ända in till märgen
○ äv. bildligt om det innersta av någon/något, spec. om någons/någots innersta, egentliga väsen
de frös ända in i märgen; han är affärs­man ända in i märgen
○ äv. kraft, liv­fullhet
en folklivsskildring med must och märg
förlängda märgen den del av det centrala nerv­systemet som förbinder rygg­märgen med hjärnan
gå/skära genom märg och ben vara mycket störandesärsk. om ljud: barnets skrik skar genom märg och ben
(göra något) med förlängda märgen (göra något) helt automatisktatt jorden på­verkas negativt av all nedsmutsning kan man räkna ut med förlängda märgen
belagt sedan slutet av 1300-talet (Klosterläsning); fornsvenska märgher, miärgher; gemensamt germanskt ord, besläktat med bl.a. sanskrit majja 'märg'